Ett par år tillbaka har jag jobbat lite extra som cyklande tidningsbud. Ett rätt okej jobb tycker jag, särskilt på sommaren när det inte gör så mycket att kliva upp mitt i natten.

Men det har ju förstås sina sidor också, speciellt på vintern när snön yr, det är minus 25 och fingrarna fryser fast i styret med vantar och allt.

Å andra sidan är det få jobb jag haft där jag känt mig så uppskattad av människor. En riktigt kämpig natt förra vintern, där jag fick gå i stort sett hela rundan och släpa cykeln efter mig i drivorna (Säga vad man vill om kvaliteten på snöröjningen, men så dags på dygnet är röjningen av gångvägar och trottoarer faktiskt helt obefintlig), vilket såklart gjorde att jag blev grymt försenad. Man skulle kanske bli frestad tro att det svenska folket då blev irriterade över sina försenade tidningar.

Men icke så!

Den sista timmen var ett formidabelt segertåg genom snöstormen, när stadsborna vaknat till liv och stod utanför sina villor och väntade på mig, hejade mig framåt genom drivorna, bjöd på varm choklad, erbjöd extra jackor och mössor, skottade och saltade vid sina postlådor och kallade mig för ”Dagens Hjälte”! Hade jag inte varit så trött och frusen hade jag kanske gett upp och lagt både mig och cykeln i en snödriva, men vem kan ge upp under sådana omständigheter? Och det här var kanske mitt livs enda chans att få känna på hjälteglorian. En liten tidning för mänskligheten, men en stor sak för mig.

Den där natten och morgonen bär jag nu med mig som tröst och inspiration i allt jag tar mig för. Och skulle jag någon gång tvivla på mänskligheten så får jag nytt hopp av den.

Tack ärade tidningsläsare för det!

Under sommaren är jobbet riktigt trevligt för det mesta. Men visst finns det stunder då man tvivlar på både sitt eget och andras sunda förnuft. Jag träffar många glada människor, som t.ex knackar på fönstren och vinkar frenetiskt, eller som säger roliga och vitsiga saker när jag passerar, som den klassiska ”Va? Kommer det post såhär dags!?” eller ”Jaha, har du några räkningar?” (Allmänt gapskratt följer…)

Men priset togs av tjejen som jagade mig genom ett helt villakvarter skrikande ”Hej postis, postis, kom hit postis, jag älskar dig postis, postis, postis!”

Hennes vänner verkade smått generade och man kan ju undra vad grannarna tyckte om arrangemanget.

Efter ett tag blev det tydligen en aning tröttsamt även för henne själv; Hon konstaterade att jag svek arbetarklassen och var grymt osolidarisk som cyklade så fort att hon inte orkade hålla jämna steg. Konstaterandet spårade snart ur till rena hotelser om att hon minsann skulle ”råna mig och stjäla min post”. Detta tilltag rubricerades av hennes vänner som ”klart ovärt”, och deras högljudda diskussion försvann bakom mig.

Jag är nog beredd att hålla med maratonlöparens vänner; Klart Ovärt! Vem Behöver liksom 300 exemplar av lokaltidningen? Går de ens att sälja på svarta marknaden?

Jag har länge haft en hemlig fantasi om att medvetet blanda ihop alla tidningar och lägga alla i fel lådor.

I min inre värld skulle ett sådant tilltag resultera i; Nya och spännande möten mellan grannar, Livslånga vänskapsband, Minskade fördomar i samhället, Fred på jorden, och - när ryktet spridit sig - Nobels fredspris till mig. (Det sista i världshistorien eftersom pristagaren – alltså jag – ju hade avskaffat själva anledningen till priset)

I verkligheten skulle det bara leda till nedringning av kundtjänst och en hel stadsdel arga och missnöjda tidningsprenumeranter. Så jag låter bli, än så länge. Men det kliar i fingrarna.

Tidningsbud (och brevbärare antar jag) är lite av cirkuskonstnärer för övrigt. Cykla runt på en enhjuling – pah! Pröva att cykla åttor på en femöring med en postcykel så tungt lastad att du knappt kan rubba den från stödet. Pröva sedan att göra det i snöstorm och blixthalka. Cirkus kan slänga sig i väggen!

Förra sommaren, när jag trippeljobbade, och var så trött vissa nätter att jag höll på att somna cyklande, brukade jag roa mig med att hitta på historier om människorna som låg och sov i husen; hur glada en del skulle bli när de öppnade sin brevlåda och hittade – hör och häpna – en Tidning!! Hur vissa grannar delar tidning med varandra, för att inte tala om de som uppenbart konkurrerar; ”Har du sett att Nilsson har skaffat en pergola – det måste vi också ha, en större! Och förresten såg jag häromdagen att Karlsson har börjat prenumerera på DN! Det måste vi också ha, det gäller ju att hänga med i världshändelserna!” ”Jamen snälla Evert, vi har väl inte plats med en jättestor Pergola på vår pyttelilla villatomt, och vad skall du med en ny tidning till, du löser ju bara korsorden i den vi har i alla fall!” Och så vidare…

Riktigt spännande var det i ett område där äkta mannen – vi kan kalla honom Gert - brukade låna ut hustruns exemplar av Hemmets Veckotidning till granntanten vilket orsakade stor dramatik och svartsjuka. Och situationen ställdes på sin spets när granntanten plötsligt flyttade och ersattes av en ny granntant som inte var det minsta intresserad av broderimönster, småkaksrecept och novellföljetonger. Vad skulle Get och hans fru nu ta sig till? Var det ens någon vits med att fortsätta prenumerera nu när de inte längre kunde bråka om det varje vecka!?

Stor Dramatik som sagt!

Jag önskar er en god dag!

Jorm

Välkomna till min blogg!
Här kommer jag att blanda noveller, berättelser och betraktelser om stort och smått. Jag förbehåller mig rätten att blanda fantasi och verklighet helt efter eget tycke och hoppas att ni skall trivas här. 

Till att börja med tänkte jag lista några av mina egna fördomar om bloggar, och beskriva hur jag själv förhåller mig till dessa. Det här blir den enda presentation ni får av mig, så håll i er!

En blogg är bara ett sätt att marknadsföra sig själv och sin person.
Min identitet är irrelevant. Jag är inte här för att göra reklam, det här är fantasins och det skrivna ordets plats. (Självklart kommer en del om mig, mina ställningstaganden, och min personlighet att lysa igenom när jag skriver, men dra inga förhastade slutsatser. Eventuella likheter med verkliga händelser och personer kan lika gärna vara en slump, eller ett medvetet drag.)

”Alltså, egentligen bloggar jag för att jag skall komma ihåg vad jag har gjort i livet och så. Typ som en dagbok.”
Det här är ingen offentlig dagbok. Mina mest privata angelägenheter håller jag för mig själv, och jag tror inte att ni kommer att få läsa en enda beskrivning av vad jag ätit till middag. Men jag lämnar inga garantier! Kanske får jag skrivtorka en dag.

”Jag bloggar bara för min egen skull”
Jag skriver för er! Annars kunde jag lika gärna låta mina utkast ligga kvar i lådan, eller ordna ett mysigt litet valborgsbål någon gång.

Enda anledningen jag kan komma på för att lägga ut texter i offentligheten är att andra skall läsa dem. Finns det dessutom någon enstaka som har glädje av dem är det såklart ännu bättre. Jag måste ju öva mig inför min romandebut.

Bloggar är trista, ointressanta, och slarvigt skrivna.
Det här tänker jag inte ens kommentera mer än att jag inte publicerar allt jag skriver. En gnutta värdighet vill jag ändå försöka behålla.

Bloggar är fulla av mer eller mindre snaskiga, snuskiga, eller bara frånstötande detaljer om mäniskors privatliv och olika kroppsvätskor.
Jag säger bara: Urk!

Nu önskar jag er välkomna till Jorms värld, jag hoppas att vi skall trivas med varandra!

Det blåser en storm över Jorm - Lyckostorm!

Mvh Jorm